När jag fyllde 18 år visste jag att jag ansågs vuxen i samhällets ögon. Långt ifrån i mina egna.

Att fylla 20 år kändes snäppet större, nu öppnads några fler dörrar och skolan var slut = jag hade mina ungdomliga friheter, men tvingades spela lite vuxen då och då.

Någonstans mellan 20-25 började saker hända som gjorde att jag liksom fick ett "vuxet liv", och jag lärde mig att spela rollen som vuxen mer frekvent inför de människor som förväntade sig det.

Nu, vid 28 års ålder, har jag landat i att jag ÄR vuxen. Både på pappret, i andras ögon samt i mina egna ögon. Jag trodde länge att Vuxenlivet hade en enkelriktad, hemlig port och när man väl släppts in så fanns det liksom inget återvändo. Jag har lärt mig att det faktiskt är en svängdörr in dit. Men vissa beteenden förväntas man nog ändå lägga av med, kan jag tro(?). 

Men.

Idag har jag alltså bakat en hel sats nötchokladrutor, OCH ÄTIT UPP DEM SJÄLV. Shit. Det gick så fort också. Och jag fick ett sånt pirr i magen (inte bara av hunger) innan jag började baka, av bara tanken på att frossa i mig dem helt ensam.

Läget just nu: Jag känner mig syndig, o-vuxen, och bävar lite inför Batmans hemkomst från jobbet (dels för att jag inte bjudit kaka på honom och dels för att han kommer döma mitt oansvariga förfarande).

Så här sitter jag nu, dels med syndens moln över mig - och dels med ett alldeles saligt leende på läpparna.

Jag älskar svängdörrar.