Förra fredagskvällen stod jag nyduschad med spretigt hår och flufftofflor (och övrig mysklädsel) i köket och bakade inför helgens stundande kalas. Samtidigt höll Batman på att laga kvällens tacomåltid. Plötsligt ringde det på dörren. Jag blev skeptisk (vem ringer på dörren efter klockan åtta en fredagskväll? - tantvarning deluxe). Ta med basebollträet, ropade Batman efter mig när jag gick mot dörren.

(Som var en referens till min käre broders tröstande ord då tonårs-Gina var ensam hemma en kväll och ringde honom när hon var nervös över mystiska skuggor utanför fönstret - och då fick ovanstående råd).

När jag öppnade dörren stod dock ingen mördare där, utan sex uppklädda och soliga vänner som sjöng "Ja må hon leva". Jag grät en skvätt och släppte in dem. De hade glassbåtar och glatt humör med sig. Det var trevligt.

Veckan som föregick helgen bakade jag nästan varje kväll. Och smakade ("smaka" är ett ord med fri tolkning). Det blev ju dock inte sju sorters kakor (tant-minuspoäng), men av de sorter som tillverkades blev det i alla fall bra kvantitet. Och jag lyckades klämma in alla mina favoritmänniskor (av de som bor i Skåne) på en helg. Sen var både Batman och jag i allmänt zombie-mode på måndagen. Men så värt.

Eftersom vi inte hann äta lunch innan gästerna kom, så blev fikan även lunchen i två dagar.